En arbetsdag vid Himalayas fot för 30 år sedan
(av Vilma M. Brandt)
Barnhemmet Bal Mandir (B.M.) i Kathmandu är inrymt i ett stort palats från sekelskiftet. Man anar forna tiders prakt då Rana-ministrarna härskade i Nepal i drygt ett hundra år. Om staten inte beviljar anslag till omfattande restaurering kommer byggnaden att förfalla. Administrations- och planeringsavdelningen där jag arbetar som volontär finns på andra våningen. Korridorerna är långa och mörka. På vintern huttrade vi av kyla – centralvärme existerar inte. Då och då måste man gå fram till fönstret för att ”tina upp sig” i solvärmen. Numera är vi fem som arbetar i samma rum, ett rum med isblå väggar och en utsliten, brun plastmatta på golvet. Enkelt, spartanskt, men med lokala mått mätt lika fint som arbetsrummen på ministerier, dvs rum för lägre tjänstemän.
På mitt skrivbord har jag en glasskiva som ger ett jämnt
skrivunderlag. Under glasskivan ligger fotografier av mina fadderbarn samt en dikt av Nobelpristagaren R. Tagore. På väggen har jag hängt en inramad bild från Lappland med träd vars toppar böjts ned av snötyngden. ”Vad är det för statyer?” undrar många nepaleser. Under arbetsdagen intas inga måltider – endast te, serverat av Maili-didi mitt på dagen.
Kontorstiden börjar klockan 10.00. Oftast är jag först på plats, låser upp skåpet där mina saker ligger och dammar av bordet med en handduk som hänger på ryggstödet på varje arbetsstol. I början trodde jag att den var till att torka händerna på efter toalettbesök. Alla stirrade på mig när jag gjorde det.
Nu stundar dagens finaste och kanske viktigaste moment, besök på småbarnsavdelningen. På vilket kontor eller arbetsplats blir man så varmt välkomnad varje morgon som här? Barnen rusar fram (de som kan gå eller krypa) mot mig, tar tag i kjolen och hänger där tills det blir just hennes eller hans tur att bli upplyft. Även den busigaste buse blir väldigt lugn och snäll när han får komma upp i famnen. De som kan prata lite, säger ”Bimla didi” (= storasyster Vilma), söker ögonkontakt och ler sitt varma, asiatiska barnaleende. Tiden står stilla, och vi smälter in i ett enda stort, varmt leende. Denna stund är enbart solsken.
Där finns Amar, den småmullige ’husbonden’ med brallorna alltid halvvägs ner. I början trillade stora tårar nedför hängkinderna bara jag tittade åt hans håll. Nu glittrar de bruna ögonen, de små, vita tänderna skiner som pärlor och tungan hänger oftast utanför en bit. Amars charm är svår att motstå.
Där finns Deepak, den ljuse lilla kråkan. Han skriker av blandad rädsla och förtjusning när jag lyfter upp honom mot taket. Så späd han är i kroppen, men full av liv. Han har förstått att Bimla didi inte pratar som de andra i personalen och härmar gärna mig genom att lyfta ett finger, se allvarlig ut och säga ’aj, aj, aj’. Det är hans tolkning av mitt sedvanliga ’ajabaja’. Hans lillasyster med tovigt hår tittar med stora, vattniga ögon där hon sitter på golvet, sugandes på sin tumme.
Lille Vikram är inte lika framfusig. Han brukar i stället ta mina skor och klappra iväg med dem i den långa korridoren. Då och då vänder han på huvudet för att försäkra sig om att han fortfarande är observerad. Och då kommer det – Vikrams leende. Det ser man inte ofta, och det blir inte brett och generöst. Det är en liten dragning av mungiporna uppåt, en hastig blick, och en snabb återgång till den allvarliga minen. Han har en tänkares ansikte. Han påminner mig om en bild på Mahatma Gandhi mot slutet av sitt liv: späd och skallig så som Vikram är nu.
Där finns Prajwal, det handikappade lilla trollet. Han kryper fort. Knäna har hård hud, som skinnlappar. Men nu kan han faktiskt gå på stapplande, otränade ben. För ett år sedan opererades han för klumpfot. Personalen kallar honom för ’Kale’, svarting och skrattar gott då Prajwal uttrycker sin ilska genom att skaka hela kroppen. Han är arg då han placeras sittande på en stol – ett sätt för personalen att straffa honom, då de vet att han inte kan ta sig ner. Prajwal känns mycket stadig i överkroppen när jag lyfter upp honom. Armarna har fått extra träning då benen var hjälplösa. Han kiknar av skratt när jag snurrar runt med honom i famnen.
Det finns omsättning på barnen – en del blir adopterade till familjer, och nya kommer in. Men sköterskorna förblir de samma. Den äldsta av dem är som honung i rösten och ett idel leende när det blir besök utifrån. Men då hon tror att ingen observerar henne, blir ansiktet stramt, och hon fräser till småttingarna och rycker hårt i de späda armarna. Förmodligen sliten efter flera års hårt arbete här. Hon ser dem anlända och försvinna. Hon bor här, äter här och kvitterar ut en otroligt låg lön för sina insatser.
En annan sköterska, hon med den tjocka flätan, är en förkroppsligande av en idealbarnsköterska. Hela hon utstrålar ömhet och lugn. Hon har fått mer utbildning och har barnhemmet som sin arbetsplats. Hon har ett hem utanför. Jag har sett henne gråta otröstligt då något av barnen lämnar avdelningen för adoption i ett annat land.
Utan att jag märker det har en timme gått, och med viss svårighet lämnar jag barnen med ett leende och ’ta, ta’ (= hej då) – arbetet vid skrivbordet kallar.
Nu finns kollegorna på plats på kontoret. Jag hjälper till att författa projektförslag, korrigera engelskan i broschyrer och brev. Ibland skriver jag tacktal för någon i ledningen som känner sig osäker inför besök från utländska ambassader. När ’chefen’, Mr Sharma, lämnar rummet, slutar skrivmaskinen på grannens bord smattra. Mr Ram och Mrs Piyush passar på att träna sin engelska och frågar mig om livet borta i Europa. De är alltid lika vänliga och hövliga mot mig. Aldrig har jag sett den minsta antydan till negativ attityd hos dem.
Vad får de sin styrka ifrån? Mr Ram tjänar ca 300 kr/m. Det ska hela familjen klara sig på: hyra och mat för tre personer, kläder och sonens skolavgifter. Ändå ser han välklädd ut och verkar lugn och nöjd.
Sekreteraren i sina dunlätta chiffonger kommer in och meddelar med sin späda
flickröst att generalsekteraren Mr Ale väntar på mig i sitt rum. Mr Ale sitter bakom sitt massiva skrivbord i trä och ber mig att sitta ner i besöksstolen framför. Standarden här är betydligt högre än i vårt kontorsrum. Några styrelsemedlemmar ska på seminarium i Indien, och nu behöver de hjälp med att skriva en ansökan på engelska.
Prick fem (på vintern klockan fyra) kommer mannen med nyckelknippan och vill låsa alla rum. Arbetsdagen är slut. Det är bara att packa ihop och gå.
Innan jag styr stegen mot bostaden i Thamel tittar jag in hos Raju, min ena fadderpojke, som går i boarding school i närheten. Han har en stund ledigt mellan lektionerna och kvällens gemensamma läxläsning. Ofta hinner jag även ta ett glas te och ha en pratstund med rektorn Mr Sitaula. Han diskuterar gärna världslitteratur och politik – väl insatt i båda ämnena. Jag hade så gärna berikat honom med Waltaris ’Sinuhe’, men ingen av mina besökare från Norden kunde hitta den på engelska.
Än har inte mörkret fallit så jag fortsätter mina besök. Maiti Nepal står på tur. Jag har redan lärt mig att hålla mina tårar tillbaka i möten med barn i olika situationer, men första besöket på Maiti Nepal skakade mig i grunden. Nu känner tjejerna på Maiti igen mig och hälsar glatt med ’Namaste Vilma aunty’ med hopförda handflator i ansiktshöjd – så som Mrs Koirala lärt dem. En del håller på att tvätta kläder i en balja på gården, andra läser läxor och de minsta leker. Här finns det 30-40 tjejer i olika åldrar. Alla ser välvårdade ut, och man kunde tro att de kommer från vanliga, normala nepalesiska familjer. Men skenet bedrar. Detta är Nepals bakgård: lortig, mörk, ond och den stinker! De vackert leende småtjejerna med dockansikten, en del knappt till puberteten komna, är barnprostituerade från gatan! Jag klandrar inte tjejerna, de ville inte dit själva. De blev tvingade av sina – just det – bröder, mödrar, fäder. Mången gång har jag funderat över om fattigdomen och hopplösheten i tillvaron jagar människan till att fatta sådana beslut över sina döttrar och systrar. Var det verkligen det sista alternativet? Och vad är det för män som köper flickornas tjänster vid templen? På en dag kan de tjäna ihop till 10-15 NRs (drygt 2 kr) som sedan fadern eller brodern stoppar i sin egen ficka.
Jag hade väntat mig hårdsminkade tuffingar med vulgärt språkbruk, men möts av mjuka, vänliga leenden och ett gott beteende. Är detta ett resultat av Anuradha didis målmedvetna arbete? Grundaren Mrs Anuradha Koirala är energisk, entusiastisk och bestämd. Hon ska göra folk av dessa tjejer som hon ser som offer av männens brutala brutala beteende. Hon är stark, Didi Koirala. Hon har under sina beskyddande vingar förutom barnprostituerade även s.k. fängelsebarn. En del småttingar är till och med födda i fängelset där deras mödrar avtjänar långa fängelsestraff, ibland upp till 15-20 år. Där finns också några ’äldre’ tjejer, dvs runt 20 år gamla, som skickats tillbaka eller lyckats fly från bordellerna i Indien. De tjänstgjorde där som sexslavar i 6-8 år, sålda dit av sina fäder, bröder eller äkta makar. Det enda de har kvar efter 8 års arbete är minnen, erfarenheterna och sarin de bär på sig. I flesta fall har de också berikats med HIV-smittan som de i sin tur berikar sina hembyar med.
En av flickorna ser höggravid ut. Anuradha didi förstår min blick och förklarar att hon inte alls ska föda. Hon har ett myom och hennes liv går inte att rädda. Hon vet själv också att hon snart ska dö. Hennes sista önskan är att få göra det i en grön dräkt som hon senare visar för mig med stolthet och ett mjukt leende över hela ansiktet. Ödmjuk inför sitt öde.
Jag är där för att diskutera eventuella möjligheter att stödja didi Koiralas verksamhet i framtiden. Ibland har jag med mig kläder jag fått av vänner som varit på besökt i Nepal. En del av de yngre flickorna vill sjunga för oss. Vi sitter på golvet, de sjunger, klappar i händerna och någon reser sig upp för att dansa. Förhoppningsvis kan de i en sådan stund glömma vad de varit med om och får känna sig som barn. Men jag vet att vad än jag önskar eller vill går såren aldrig att läka helt. Vad ska det bli av dem i framtiden? När jag reser mig för att gå, reser sig alla. Didi ger dem ett tecken och de ropar i kör:’Thank you, Vilma aunty. Welcome back again’. Jag kan inte hålla tårarna tillbaka.
Mörkret har fallit. Jag kryper in i baksätet på en trehjuling som kör mig till Thamel. Jag känner mig liten, men inte helt maktlös. Maktlösheten leder till inaktivitet. Det finns alltid något sätt att hjälpa, det måste finnas faddrar för dessa flickor också.
Tankarna upptas av flickornas grymma öden, men jag måste skaka bort dem för ett tag. I kväll är det fest. Ett inbjudningskort med gyllene bokstäver och ett svenskt statsvapen har kommit från konsulatet. Den nye svenske ambassadören i Delhi, Mr Karl G. Engström, är på besök och det blir mottagning på hotell Yak & Yeti. Jag utgör en ovanlig syn i Thamels gränder ikväll: frisyr med spray, klänning, kappa och skor med klack där den normala klädseln är vandringsbyxor, ylletröja och kängor. Jag skyndar vidare.
Kristallkronor i taket, tjock matta på golvet, servitörer i vita uniformer, damer i sidensaris, herrar i topi. Handskakningar och leenden, mingel med ett vinglas i handen. Presenteras för ambassadörsparet, hälsas varmt välkommen av Sveriges honorärkonsul i Nepal, Mr Gajendra Shrestha, och utbyter hövlighetsfraser med hans hustru. Hon presenterar mig för konsulns gamle far, och jag får skaka hand även med Mr Bhattarai, ordförande för det regerande kongresspartiet. Flera nya ansikten, flera nya visitkort till samlingen. Men även bekanta leenden: paret Konnebäck som arbetar för Örebromissionen, Ingmar Grandin som forskar i nepalesisk folkmusik. Och där kommer min gode vän från Inrikesministeriet, Mr Bhojraj Pokharel som hälsar med vänliga ”I knew I would meet you here to night”. Han är min trygghet i Nepal. Han har motsvarande position som en statssekreterare i Sverige. Den kontakten är ytterst viktig om jag behöver förlänga mitt visum eller om något skulle gå snett i adoptionsärenden. Före elva är tillställningen över. Jag sveper kappan tätt runt kroppen och skyndar stegen hemåt genom den nattomma huvudstaden. Gränderna är mörka, men inte skrämmande. Jag är inte rädd, och har aldrig blivit ofredad här.
Med blandade känslor kryper jag till sängs för att efter nattsömnen ta emot ytterligare en innehållsrik dag mitt i verkligheten i mitt Nepal. (Kathmandu 1993-94, Vilma M. Brandt)
Hur gick det sen? Tillbakablick 30 år senare, 2024
Barnhemmet Bal Mandir – byggnaden skadades i jordbävningen 2015 och är fortfarande under reparation.
Barnen på småbarnsavdelningen – Vikram adopterades till Sverige och heter Niklas numera. De övriga har jag ingen kännedom om.
Medarbetare på kontoret – Madur Sharma är föreningens kontaktperson i Nepal och ansvarig för ungdomsverksamheten på plats sedan 1996. Deepak Sapkota är grundare och VD för Karuna Foundation, en icke statlig organisation (NGO) som arbetar med handikappade barn och vuxna för att förbättra deras livskvalitet.
Drottning Aishwarya – hade fadderbarn på barnhemmet och kom ibland på besök med kort varsel. Då sprang personalen omkring som yra höns: korridorer sopades rena, rinnande barnnäsor torkades och herrarna tog på sig sina topis (huvudbonad). Drottning Aishwarya, så som kung Birendra, blev skjuten i palatsmassakern 2001. Det var sonen, kronprins Dipendra, som dödade 10 medlemmar i den kungliga familjen under en familjesammankomst.
Fadderpojken Raju – studerade flitigt och fick jobb på ett laboratorium där han arbetar än i dag och undersöker vattenkvaliteten på olika håll i landet.
Maiti Nepal – Mrs Koirala har utvecklat verksamheten och leder den fortfarande tillsammans med VD:n Bishwo Khadka. Organisationen fick barnens Nobelpris 2002 och blev CNN Hero 2010. Anuradha Koirala gick med i Nepali kongress och valdes till guvernör för Bagmati provins 2019. Vår förening har haft fadderverksamhet för Maiti Nepal i 30 år.
Mr Gajendra Shrestha – är fortfarande generalkonsul för Sverige.
Mr Bhojraj Pokharel – en gigant på den politiska scenen I Nepal, Kanske mest känd som ”Chief Election Commissioner” under åren 2006-2008 då första valet hölls efter monarkins fall i landet. Fortfarande vill media ofta veta just hans åsikt i viktiga frågor.
Vår förening har överfört drygt 7 miljoner kronor till våra hjälpprojekt under de senaste 30 åren.
Text & bild Vilma M. Brandt
===================================================================