Barnfonden september 2015
”Himalaya darrar ända ner till sina rötter och skakar av sig snötäcket på sina sluttningar. Plötsligt rämnar jorden och skrämmande gap uppstår. På en enda ynka minut rasar ståtliga tempel samman, gudahus som byggts genom århundraden – kvar står en dammande stenhög. Moder Jord har visat sin otämjda styrka som människan inte rår över. Nepal gråter och blöder.”
Så skrev jag på hemsidan då informationen om jordbävningen i Nepal började dominera nyhetssändningarna. Många frågor dök upp: vad har hänt våra vänner? Lever de? Är de skadade? Frågorna blev obesvarade eftersom kommunikationerna med yttervärlden fungerade bristfälligt efter jordbävningen.
Vår medarbetare på plats, Madhur Sharma, höll oss informerade så gott det gick. Han bestämde sig genast att försöka få tag i alla ”våra” ungdomar för att höra hur de klarat jordbävningen och i fall någon var i behov av akut hjälp. Ganska snart fick vi glädjande besked att alla hade klarat katastrofen med livet i behåll. Många hade förlorat nära anhöriga eller själva blivit skadade då de rusat ut på gatan. De bräckliga husen föll samman och i rasmassorna begravdes allt de lyckats skrapa ihop. Nu ägde de bara kläderna de hade på sig. Tur i otur var att katastrofen inträffade mitt på dagen på en lördag. Folk var lediga från sina jobb, många vistades utomhus och barnen var hemma från skolan.
Ytterligare en positiv sak mitt i bedrövelsen var att så många även här på hemmaplan var villiga att ge sitt stöd till jordbävningsoffren på andra sidan jordklotet. Förutom många medlemmar i föreningen och faddrar var det även människor som aldrig ens besökt landet som ställde upp. Jag vill passa på att å hjälpmottagarnas vägnar tacka alla å det varmaste för bidragen. Varje krona gör skillnad på plats. Hjälpbehovet är fortfarande stort även om mediernas fokus sedan länge ligger på annat håll.
Hur används gåvopengarna?
All skolverksamhet i Nepal flyttades fram med tre månader, vilket innebar att bidrag till ungdomarna förlängdes med motsvarande tid. Skolbyggnaderna hade rasat samman eller fått skador som innebar stora risker vid efterskalv. Drabbade ungdomar erbjöds också ekonomisk hjälp till vatten, mat, kläder och sjukvårdskostnader
NCO-barnhemmet i Dolkha (längs vägen mot Everest) hade fått skador och barnen hade flyttats till tält som bestod av enkla presenningar.
Eftersom det dröjde länge innan alla förolyckade i byn kunde grävas fram ur rasmassorna lockade stanken rovdjuren till sig. Barnen var rädda. De enkla tälten kunde inte ge dem skydd mot leoparderna som strök omkring på nätterna och dessutom var monsunregnen på väg in.
Madhur fick mandat att tillsammans med barnhemspersonalen inhandla stadiga tält som transporterades upp från Kathmandu och som kunde ge barnen bättre skydd.
Hjälpen till de mer avlägsna byarna har dröjt länge: de är svåra att nå och jordskred har förstört många vägar. Jag vill belysa situationen med ett par exempel på vad ”våra” ungdomar har råkat ut för.
Prakash Thami miste båda sina föräldrar och växte upp på barnhemmet i Dolkha. Han tillhör den etniska gruppen thami som bor I Ramerchap området. Thami-folket lever under mycket fattiga förhållanden och är utstötta i samhället. Prakash satsade på studier, fick toppenresultat och har klarat av college-studier samt en datautbildning. Han gick upp klockan halv fem på morgnarna för att hinna med två utbildningar parallellt. Får han jobb tänker han använda en del av inkomsten till att förbättra förhållandena för sin etniska grupp. Epicentret för den andra kraftiga jordbävningen låg nära Prakash hemby uppe i bergen och nästan hela bebyggelsen jämnades med marken, inklusive Prakash hus. Själv klarade han sig med livet i behåll eftersom han befann sig på annan ort just vid det tillfället.
Nu söker han hjälp med ljus och lykta för att få byskolan uppbyggd igen så att thami-barnen kan återvända till skolbänken igen.
Prakash Jaise är en kille i 20-årsåldern och kommer också från barnhemmet i Dolkha. Han klarade ”studenten” (=SLC) med högsta betyg och när han skrevs ut från barnhemmet flyttade han till en avlägsen bergsby där han hade en farbror. Sedan dog farbrodern och Prakash fick ensam ta ansvar för sig själv och sin lillasyster. Han fick jobb i byskolan med en lön på knappt 200 kr som båda skulle klara sig på. Prakash ville fortsätta med sin utbildning och började studera på distans. För att komma till proven och slutexamen på närmaste college fick han gå tre timmar över bergen i vardera riktningen.
Det dröjde länge efter jordbävningen innan vi fick information från Prakash. Både han och systern hade klarat sig, men huset hade blivit totalt förstört, likaså det lilla matförråd han hade lyckats skaffa sig. Nu bor han och systern i ett tält som de fått låna av polisen. Enligt informationen från byborna är båda ungdomarna svårt traumatiserade.
På senaste styrelsemötet fattade vi beslut att hjälpa dessa ungdomar i möjligaste mån, men förstås klarar vår ekonomi inte att bygga upp en hel skola.
En naturkatastrof kommer utan förvarning och plötsligt förändras livet för en hel nation med konsekvenser lång fram i tiden. En del naturkatastrofer anses vara en följd av människans sätt att leva, men inte en jordbävning. Nepal ligger vid Himalaya, en ung bergskedja som bildades för ca 50 miljoner år sedan då den Indoaustraliska och den Eurasiska plattan kolliderade med varandra. Plattorna rör sig fortfarande och kommer att göra så ca 10 miljoner år framåt. Jordbävningar uppstår då plattorna stöter mot varandra. Samma fenomen finns även på andra håll på vår planet och konsekvenserna borde vara en angelägenhet för hela jordens befolkning.
Text: Vilma M. Brandt
Foto: Madhur Sharma och Johnny Leidegren